Djävla datorer

Datorer tar alldeles för mycket av min tid. Jag vet detta men gör inget åt saken. Jag stänger aldrig av datorn och springer alltid och kollar om det kommit epost eller hänt något på någons blogg, hemsida eller om någon skrivit någon meningslöshet i forumet på kontaktsajten. Det må så vara mitt i natten när jag ska upp och slå en drill. En sömndrucken zombie som tar en sväng förbi datorn. Bara utifall att... Okej, jag vet. Jag är beroende. Glor och fånstirrar på skärmens meningslösheter i timmar varje dag. Jag är less nu. Jag är less på datorn därför att den stjäl min tid och drar bort intreset från saker som egentligen är mycket viktigare i livet. Saker som att baka , diska, städa, laga mat, fixa jobb eller bostad. Jag blir så förbannad på mig själv för att jag låter detta ske. Ibland tänker jag att "jag ska förbanne mig låsa in datorn och kasta bort nyckeln". Bara för att få vara datorfri. Fri!

Den 25 november är det femton år sedan jag fick min första dator. En Macintosh SE/30 av modell -89. En släpbar dator med 20 MBs hårddisk och liten inbyggd svartvit 9-tums skärm. Men den funkade och fungerar fortfarande. Jag har t o m surfat med den. Då hette "webbläsaren" Lynx och var en textläsare. Naturligtvis har jag inte kastat datorn. Nej, den har under åren som gått fått sällskap av ett antal "syskon" i förrådet. Där står t o m en Apple II. En dator utan egen hårddisk som kördes från en "floppy" på 5 1/4". Vad ska jag ha alla dessa datorer till? Varför har jag sparat dem överhuvudtaget? Jag är less på datorer och allt vad de gör med mitt liv. Det hela börjar likna ett äktenskap på både gott och ont. Är det inte dags för skilsmässa? Frihet?

Fri att framställa mitt eget papper och mitt eget bläck om jag så önskar. Fri att fånga en gåsfjäder och göra en egen penna. Brevpapper, bläck och penna. Idag använder jag dator och skrivare till och med för att skriva texten på ett vykort.

Men...datorerna har givit mig nya vänner och nya bekanta. Människor som jag aldrig skulle ha "pratat" med eller träffat utan dator och Internet. Vännerna vill jag inte vara utan. Tack dator och tack Internet för det goda ni förde med er! :-)

Under en gatlyktas sken

Läs i Ninas blogg – Under en gatlyktas sken – om hatet hon känner. Om hur förödande och cynisk regeringens politik är och hur politiken slår mot, och trampar på, de utsatta och de svaga människorna i samhället. Vart tog empatin och solidariteten i samhället vägen?

För mera mot!

Ahhh...

Ja, vad ska man säga. Jag har sett Brasilien möta USA i semifinalen i fotbolls VM. I pausen stängde jag av TV-n, gick ut i köket och satte en deg. Därmed missade jag Brasilens tredje mål så när jag senare återvänder till köket för att baka ut degen så låter jag TV-n stå på. Där står jag och trillar bullar som jag plattar ut till kakor på plåten. Hela tiden med ett öra och ett öga på utvecklingen i matchen. Så ser jag Marta! Marta gör ett fantastiskt fjärde mål för Brasilien. Det är så jag får gåshud över hela kroppen. Så elegant. Så smart. Så lekfullt hon tar sig fram. Vilken kvinna! Hon vågar det där lilla extra! Fotboll förvandlas till artisteri! Det verkar inte det minsta konstigt att 43.000 åskadare skanderar: "Marta, Marta" efter den fenomenala uppvisningen av världens bästa kvinnliga fotbollsspelare. Denna kvinna! Vad hon kan och vad hon vågar!

Brödet då? Jo då. Det ser okej ut. Plåt nummer två står i ugnen. Sedan ska brödet få svalna lite, innan jag sätter tänderna i det till en kopp te.

Vännäs – en resumé

Tänk vad lite det behövs för att humöret ska svänga. Eller lite och lite. Det var inte lite som hände lördagen den 22 sept. En dag som inledningsvis kändes så grå och dimmig samt infernaliskt tung och mollstämd. Det som hände under dagen förvandlade lördagen till den trevligaste och bästa dagen på mycket, mycket länge. Det började med att Bagarberta och jag gick på "kyrkloppisen" under förmiddagen. Naturligtvis kunde jag inte avhålla mig från att köpa på mig än fler pryttlar *ler en smula skamset*

En tekanna, två tekoppar och två LP-skivor följde med mig hem tillsammans med ett gult 2-lågigt gasolkök från Bagarbertas garage. Får väl ursäkta mig med att LP-skivorna kostade 2kr/st men jag betalade bara 1:50/st*ler* Sedan ägnade vi en stor del av eftermiddagen åt att dricka Don Pedrokaffe och fixa till avgassystemet på Wilma. Bagarberta plockade bort sina skadade x-traljus på SAAB-en och förberedde bytet av bilradion. Jag gillar verkligen kvinnor som inte bangar för att lägga sig på rygg under en bil för att rycka och slita i ett avgasrör. Eller som utan tvekan kapar en bräda och slår in en spik för att sedan gå in och fixa till en mycket god lasagne. Kvinnor som dessutom vet hur man syr, broderar, syltar och bakar ett gott bröd. Om de sedan är ovanligt lättsamma och trevliga kvinnor som skänker mig glädje och får min dag att gå från moll till dur – så mycket bättre. Lättsam? Trevlig? Hmm…nu får jag säkert på moppo. Igen!!!

På söndag lättade jag ankar från J & L:s hem Åckelsjö och for mot hemmet vid halv tolvtiden med "loppisfynd", nyslungad honung och nyupptagen potatis i bagaget. Kommen ner till Gallsäter svängde jag av från allfarvägen för att leta reda på huset i Ytterede. Utvändigt ett fint rappat hus som såg ut precis som på mäklarens hemsida. Bara lite för stort för mig, tror jag. Men nu har jag sett det!

Men lägenheten då? Tja...en något dyr, gammal och en smula "sunkig" lägenhet med låg standard i ett gammalt litet hyreshus beläget i ett lugnt område. Jag ska tacka nej till erbjudandet att hyra den. Måste tänka en sväng till som sagts tidigare. Kom hem vid sextiden efter en tämligen händelselös resa från ett soligt färggrannt höstlandskap till ett sensommarlandskap där tunga svarta moln hängde över huset.

För första gången denna höst tvingades jag slå på värmen. Så utkylt hade huset blivit under de få dagar jag varit borta.

Ett år har gått. Tack Bagarberta!

Idag har det gått ett år och en dag sedan jag först skrev något i bloggen. Att jag började blogga får jag (och ni?) tacka Bagarberta för. Hon "tjatade" på mig och uppmanade mig att börja blogga långt innan jag verkligen började. Under det gångna året har det hänt mycket i mitt liv. Tyvärr har det mest varit sorgliga saker med en förmodad pankreascancer, efterföljande operation och en förväntad dödsdom. Hade jag haft den form av "inflammatorisk tumörsjukdom" som läkaren misstänkte, så hade jag inte suttit här idag. Men jag fick en tids andrum. En "andra chans".

Bloggen kom att bli ett sätt att försöka bearbeta min sjukdom, min dödsångest och mina djupare inre känslor. Min syn på livet har förändrats. Inte på något radikalt och avgörande sätt men det har ändå skett en förändring. Jag har närmare till mina känslor och känner mig mindre rädd. Och jag räds inte döden på samma sätt som tidigare. Jag lever mer "en dag i taget" och försöker låta bli att planera så mycket som tidigare. Framför allt så är det ingen katastrof om planerna går i stöpet. Livet känns viktigt men vissa saker och ting i det har blivit mindre viktiga. Stundtals kan jag intensivt känna att det viktigaste i mitt liv är relationerna till mina barn och andra närstående människor, även om det inte alltid märks i mitt dagliga liv. Eller i min blogg.

Nu ska jag leva hela livet ut :-))

Still got the blues

Gårdagens skarpa solljus belyste och gav relief åt ensamhetens torftighet. Längtan efter någon att "bara vara med" blev påtagligt smärtsam när stegen bar åt olika håll efter timmars samtal och såar med kaffe. Med ett lite sorgkantat sinne är det nu dags att möta ännu en grå dimmig morgon. Verkligheten har hunnit upp drömmen och illusionen. Det blir ingen lägenhet. Det blir ingen flytt. Så lite det behövs för att punktera det luftslott jag byggde och som skulle bära mig från huset ut på nya stigar i livet varthelst vinden blåste mig. Det räcker med en son som behöver mig då och då.

A sad, sad day

Morgan* is sad today. Hela morgonen har jag haft en hemsk känsla av att vad jag gör är orätt. Inte orätt mot mig utan orätt mot sonen. Upprinnelsen var ett SMS igår kväll. Ett SMS som påminde mig om att detta med att flytta inte bara är en fråga om mitt eget välbefinnande. Jag har har också som förälder en skyldighet att finnas "till hands" när det så krävs. Om så bara för att tillförsäkra sonen tillsyn, mat och husrum under moderns tjänsteresor.

Om inte jag finns där. Vem finns då där för en 15-årig son?

* jag tror att den gamla engelska 60-tals filmen hette "Morgan, hur galen som helst" på svenska. En film om konst och om vad olycklig kärlek kan leda till. Klart sevärd. I varje fall är det en film jag minns och skulle vilja se om.

den 20 september 2007

Fortfarande en dag utan telefon och förbindelse med sajberspejs. Men nu är det klart med besiktning av lägenheten. Talade med hustru Birgitta och vi kom överens om att jag höra av mig när jag ankommit Vännäs. Så nu när kaffeflaskan är fylld, smörgåsarna packade är det dags att ge sig av mot nordens höst.

Nu ska jag göra något som jag inte gjort på flera månader känns det som. Jag ska stänga av min dator. Undrar om den någonsin kommer att starta igen?

Have a good time!

den 19 september 2007

Nu har jag ringt Rolf två gånger idag. Inget svar. Det betyder kanske att jag inte kan beskåda lägenheten denna vecka. Hade hoppats jag skulle kunna få se på lägenheten fredag eller lördag. Ska jag åka upp på vinst och förlust? Tror jag testar med hustru Birgitta imorgon.

den 18 september 2007

Gud vilken morgon. Sov ända till halv åtta. Kroppen är seg och huvudet ska vi inte tala om. Fyllt av grå vadd och inget fungerar. Kallt är det ute, kanske dags att sätta i innanfönstren? Allt sedan jag såg filmen ”Älskade cigarett”. så har jag funderat på hur jag ska bära mig åt för att finna mitt eget ”sesam öppna dig”. Tanken som ska befria mig frÂn tobaksbruket. Kropp och tanke är ett. Det borde gå att med tankens kraft i viss mån påverka kroppen så att suget och vanan minskar. Det gäller bara att finna den springande punkten. Men idag är hjärnan tom på alla tankar.

Att ständigt upprepa ”Jag är en icke-rökare” varje gång suget infinner sig fungerar inte på mig. Eller gör det? Jag är en icke-rökare är ”positivt tänkande” men varför funkar det inte? Jag misstänker att det saknas något i min bakomliggande teori eller tänkande kring tobaksmissbruket. Jag måste försöka finna de byggstenar som ska bli min bastion mot vanan. Ovana ska det väl vara förstås? Kan jag finna stöd hos Åsa Nilsonne och boken ”Vem bestämmer i ditt liv”? Hennes presentation av KBT, och min lekmannatolkning av metoden, tycker jag hjälpte mig i samband med separationen. Så varför ska det inte fungera ifråga om missbruket. Varför kan en del sluta så lätt medan andra kämpar mot Djävulen dag efter dag, vecka efter vecka?

Fan va enerverande det är att vara utan Internet. Stundtals har det känts helt okej att vara utan förbindelse med sajberspejs. Det har varit befriande skönt understundom men just nu är det bara irriterande. Är det så att jag har vad Bagarberta kallade en ”beroendekaraktär”? I så fall är det kanske inte konstigt att det är så svårt att sluta röka? Men det brukar ju också sägas att summan av lasterna är konstant. Vin, kvinnor och sång. Mat, sex och tobak? Röka, kröka och göka. Undrar hur många varianter det finns på temat; sex, drugs å rocken roll? Jag är dysmusisk och dessutom har jag ingen att kopulera med. Om jag slutar röka måste jag alltså öka på lasten ”mat” om summan ska vara konstant. Är det dags att skaffa en ”kamrat” i sänghalmen? En ”sängkamrat” som skakar ner maten och eliminerar mitt tobaksmissbruk. Göka utan röka bakefter? Funkar det?

Äh… nu få jag lägga av. Ensam är stark och bra karl reder sig själv heter det ju. Min far brukade säga: ”Bättre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge”. Kanske dags att stränga bågen? Bättre lyss till den säng som brast, än att aldrig sätta på nå’n? Äh… nu lägger jag av.

den 17 september 2007

Åh… herre du min skapare! Skulle ringa för att göra en felanmälan dvs. jag trodde att jag skulle kunna få tala med en människa och inte en ”röstrobot” för att berätta vari felet bestod. ”I syfte att förbättra vår kundservice så i spelas en del samtal in i studiesyfte. Du placeras nu i kö. Väntetiden beräknas till 23 minuter”, sa roboten. 23 minuters väntan i en mobiltelefon! Jag misstänker att Felia tar betalt för varenda minut i telefonkön. Det blev ett mycket kort samtal. Aldrig i livet att jag betalar svinigt med pengar för att få vänta i en telefonkö. Verkar vara utsiktslöst att göra en felanmälan. Vill de verkligen föbättra sin kundservice så tycker jag att de ska börja med telefonkön! Det var bättre förr!

Eftermiddag
Nu har jag träffat min ”kusk”. En ung och ganska trevlig man. En f.d. behandlingsassistent som kanske rentav var yngre än min äldste son? Han verkade mycket intresserad av veta hur livet förändras genom en ”dödsdom” och om min syn på livet förändrats efter canceroperationen. Jag sa som sanningen är att jag inte vet om min syn på livet i stort förändrats, men att jag kanske tar lite lättare på livet nu för tiden. Lite mer med en ”klackspark” så att säga. Då visade det sig att han hade ”släkt” som drabbats av ”svår sjukdom” och att det förändrat synen på livet hos den drabbade. Vissa saker i livet känns inte lika viktiga som förr. That’s life.

Efter en timmes samtalande kring framtid och arbete, kom vi fram till att vi ska träffas igen om en vecka. Till dess ska jag utnyttja mina ”lokala kontakter” för att pejla in läget på arbetsmarknaden i Vännäs. Det gäller att vaska fram tänkbara arbetsgivare som jag kan terrorisera med en ”öppen ansökan”. Det gäller att göra sig omöjlig redan från början.

den 16 september 2007

Lördag eftermiddag försvann mitt Internet och den fasta telefonen. Skickade SMS till dem det kanske angick. Fick ett SMS tillbaka att det var ”knas” med telefonerna i stan också, så jag hoppades att felet skulle var avhjälpt under kvällen – men icke då. I morse drog jag på storstövlarna och följde tråden genom skogen. Ett hundra meter från huset såg jag felet. Ett träd har rasat över ledningen mellan stolpe nummer 317813 och nummer 317814. Felet var alltså lokalt och icke regionalt!

Ringde upp 90200 för att göra en felanmälan. Efter ett långt inledande samtal med en ”kvinnlig röstrobot” fick jag till slut beskedet att felanmälan som inte avser trygghetslarm bara kan göras vardagar mellan kl. 07.30 och 18.00. Jaha… undrar hur mycket det mobilsamtalet kostade mig?

Senare på morgonen kom Lotta springande över åkrarna, för att berätta att hon och Mats var utan telefon efter det att ett träd blåst ner över ledningen i lördags eftermiddag vid femtiden. Beskedet hon hade fått av Telia var att felet ska åtgärdas torsdagen den 20 september kl. 03.00. Så olika kan det vara. Hon hade lyckats göra en felanmälan och t o m vidarekoppla den fasta telefonen till mobilen. Jag har lite grann att lära mig. Så då var vi två utan telefon och Internetuppkoppling. Klen tröst att veta att i hela världen är vi två hushåll utan telefon. Hmm… undrar om inte en majoritet av världens människor saknar egen telefon? Hur många är det där ute ”i verkligheten” som aldrig ens talat i en telefon? Eller som aldrig använt en dator med Internetanslutning*. Herrar politiker, giv mig det Kungliga Telefonverket åter på det att jag må slippa nedfallande träd över telefontrådarna. För visst var det så att det Kungliga Telefonverket även röjde under och kring telefonledningarna till skillnad frÂn dagens marknadsanpassade telefonbolag. Det var bättre förr!

* I måndagens Computer Sweden så hävdar IT-kommissionären Viviane Reding att fyra av tio EU-medborgare är ”dataanalfabeter” och har inga datakunskaper alls.

Skitgolv

Håhåjaja. Nu är det gjort. Jag har skurat köksgolvet. Varför jag inte gjorde det igår minns jag inte. Vet bara att torka golvet fanns med på gårdagens agenda. Motvilja och lättja fick större inflytande än plikt och måsten. Idag greppade jag rotborste och skurtrasa. Skurade och torkade. Efter halva golvet var jag tvungen att ta en paus. Det blev en lång paus. En rast under vilken jag drack kaffe, åt lunch och handlade. Men nu är det klart och skurvattnet är utslaget, skurtrasan ursköljd och hängd på tork. Vattnet var nästan kolsvart! Vanligen brukar jag svabba över golvet med en sådan där "Vileda" trasa på en stång men idag knäskurade jag. Inte tyckte jag att golvet var särskilt skitigt när jag började, men det måste ha varit rejält med smuts på det. Om det nu inte var gamla avlagringar i hinken som löstes upp av Ajax och vatten förstås.

Nu har jag öm rygg och kanske har jag ett och annat blåmärke på knäna också. Om jag nu får överdriva lite? *ler* Golvet är rent men ej skinande blankt. Skönt att det blev rengjort till slut! Nu är det bara hall och badrum kvar. Åsså resten av huset förstås. Men helgen är lång som tur är. Och sedan kommer det näst intill en oändlig rad med nya skurdagar under resten av livet.

Ryktet sprang!

Från "säker källa" har jag fått reda på att det inte var den person jag trodde som tipsat min hyresvärd in spe om mitt behov av bostad. Nu "vet" jag vem det var och jag blev förvånad. Jag hade fel! Men skit samma. Jag har fått ett erbudande om en tvårumslägenhet som jag inte tänker låta passera obesedd!

Ryktet går

Ja ryktet går runt i byn. Går och går förresten. Med tanke på snabbheten så färdas det nog på cykel misstänker jag. Alldeles nyss blev jag uppringd av en hyresvärd i Vännäs som hade hört att jag vill hyra en tvåa. På telefon lät det som en trevlig hyresvärd *ler* och jag har bestämt mig för att resa upp och se på lägenheten. Lägenheten är en tvåa på 57 kvm i ett litet lugnt hyreshus med fyra lägenheter. Hyran är varken särskilt hög eller anmärkningsvärt låg. Kan nog anses vara "normal" och acceptabel. 3.200 kr/mån kostar den men då tillkommer kostnaden för hushållsel och bredband. Om det nu går att få bredband i huset?

Just nu undrar jag: Vem i Vännäs som tipsat Rolf om mig? Jag har ju mina misstankar förstås. *ler* För det kan väl inte vara HSB eller Vännäs Bostads AB som tipsat? Eller?

Individuell coachning

Var in till Coachingcentret idag på eftermiddagen. Coach är inte det vagn? Kanske buss? Då är väl en "coach" kanske en kusk eller bussförare? Hmm... Det mesta verkade vara sig likt från tidigare. Datorteket har bytt namn och lokalerna har byggts om. Men innehållet är detsamma. Åtminstone var det mitt intryck idag efter 30 minuters presentation av inriktningen. Vi ska "bussas" mot arbete, utbildning eller praktik under 12 veckor. Den stora skillnaden för mig jämfört med för tre år sedan är att jag samt 21 stycken till fått "individuell busschaufför". De övriga arbetslösa reser kollektivt på busscharter. Fasligt va alla andra var unga. Medelåldern ligger nog strax under 45, tror jag. Rena kindergarten *ler*

Måndagen den 17 september börjar min resa. Undrar var den slutar?

Islossning

Isen är bruten! Jag ringde upp HSB och surrade bort fem minuter. Det var välgörande. Tyvärr är nog ingen av de lägenheterna som annonserades ut aktuell för mig. Tvåan saknade balkong men pris och månadsavgift var helt klart i min smak. Priset var överlåtelseavgiften och månadskostnaden 3.200 kr inkl "allt". Precis rätt pris och månadskostnad för mitt boende. En 2,5:a på 82 kvm med balkong och öppen spis hade varit mumma om det inte varit för månadsavgiften. 4.600 i månaden känns som en övermäktig kostnad om jag inte ska tära på "kapitalet". Jakten på lägenhet går vidare! Isen är bruten.

Morgontankar

På skrivbordet ligger en liten lapp. en lapp med ett telefonnummer på. Ett nummer som jag har föresatt mig att ringa nu på förmiddagen. Det är med en vis bävan jag ser på lappen för jag vet inte vad jag ska fråga om. Visst vet jag men ändå står hjärnan still och hjärtat är oroligt. Tänk om samtalet slutar med att jag säger: "Jag intresserad och kommer upp för att se på lägenheten"? Då är första steget taget. Jag ska ju flytta så vad är det för konstigt med det? Det kan inte hjälpas. Jag är orolig inför steget. Rädslan inför förändring och kanske än mer för att förändringen ska visa sig vara "av ondo". Men steget är nödvändigt.

Det är nu mer än tjugo år sedan jag flyttade från Umeå till Gävle. Då var det en flyttfirma som packade och flyttade åt oss. Jag har glömt bort hur man tänker, hur man gör och det bekymrar mig. Känner mig handikappad. Var hyr man bil och hur går det till? Helst av allt skulle jag vilja ha en släpvagn som jag enkelt kopplar till en bil och kör lass efter lass med när det är packat och andan faller på. Precis som när vi flyttade från lägenheten till huset för tjugo år sedan. Tycker inte om att vara beroende av andra eller att leja bort arbete eller att be andra om hjälp. Gäller även sådant som bärhjälp, hus– eller bilreparationer.

Det är bekvämt att be om hjälp, ringa en elektriker eller att lämna en bil till en verkstad men jag avskyr det. Varför? Jag vet faktiskt inte. Är det för att jag inte vill hamna i känslomässig "beroendeställning" gentemot de vänliga männniskor som osjälviskt ställer upp och hjälper mig? Jag vill känna mig fri och veta att jag klarar av att fixa mina egna angelägenheter. Bilar och flytt såväl som elektriska installationer. Själv är bästa dräng syndromet? Ibland tänker jag för mycket. *suck* Eller är jag bara trött och seg idag?

Undran

Örngatan eller Umevägen?

Ett litet rött paket...

...med vita snören låg det inte i brevlådan idag. Men ett litet mjukt paket med omslagspapper med ett trätryck på låg det där. I paketet fanns ett vykort med ett foto av härliga nygräddade kanelbullar och en gul slips. Hon kom ihåg! Länge hade jag en lapp på kylskåpet där det stod svart skjorta, gul slips. Vad hjälpte lappen? Varje gång jag kikade in på biståndsloppisen så hade jag glömt. Men hon mindes. Hon mindes att jag sagt att jag skulle köpa en gul slips. Trots att det var så länge sedan. En del kvinnor är fenomenala *ler* TACK!

Ensamhetens sköra skal

Fan också. Jag trodde jag hade lyckats immunisera mig mot alla tankar på karlek och tvåsamhet. Fullständig immunitet har varit min avsikt. Åtminstone fram till den dag då jag flyttat från huset. Så mycket längre har inte mitt perspektiv sträckt sig. Men så lite det behövs, för att det skal jag byggt upp till försvar, ska visa sin tunna skörhet och genomträngas av ord och tankar. En kommentar typ: ”nähä jag mena nån man som älskar mig. Jag är bara trevlig :-) och en sån som man går och fikar med och surrar och lättar sitt hjärta och sen går ifrån.” räcker för att jag ska känna en längtan efter tvåsamhet och kärlek. Jag vill inte bara vara ett trevligt bollplank i diskussioner. Stundtals kan jag känna mig djävligt less på rollen som en bra ”samtalspartner” eller att bara vara någon som ”servar så bra tillbaka”.

Att möta någon att älska och vara älskad av är inte helt lätt. Kärlek är ömsom lätt och ömsom svårt. Det mesta ska stämma. Likheter såväl som olikheter ska berika och komplettera. Så var är min Rita? Sanningen är att det inte finns någon Rita för mig. Åtminstone inte i passande ålder. De blir inte så gamla.

Ingen vet var haren har sin gång, sa kärringen och knöt snaran i skorstenen. Det är samma sak med kärleken. Ingen vet var den har sin gång. Bara att den kan vara svår att fånga.

Hjärnspöken

Jag har en eminent förmåga att måla fan på väggen helt i onödan. Som igår då jag skulle infinna mig på Coachingcentret i Gävle. För min inre syn rullade bilder upp och jag såg mig själv som tvångskommenderad till arbete på briggen Gerda eller terapeutisk vedhuggning i Hemlingby. Det må vara att insatsen som görs kan betecknas som samhällsnyttig men det är en ack så trist insats. För individen dvs. mig blir det en fullständigt meningslös åtgärd eftersom den knappast leder vidare. Jag vill ha en ”utmaning”.

Utmaning? Vilket djävla utnött och slitet ord. Ett ord som det gått inflation i. Varje direktör som får sparken och får ett nytt jobb säger: ”Jag ser fram emot den nya utmaningen”. Förmodligen ser han eller hon mest fram emot ännu ett avgångsvederlag. Usch! Okej… jag vill ha en utmaning. Jag vill ha ett jobb som ger kontroll av arbetet och problem som ska lösas. Jag tror att det är för den utmaningens skull som jag ser tillbaka på jobben som ”expeditionschef” och snickare hos Olsson & Nordberg AB med en viss längtan. För dessa jobb gav mig total kontroll. Eller nästan total kontroll, över arbetets utförande och innehåll inom vissa givna ramar. Samtidigt lärde jag mig något mest hela tiden. Sett mot den bakgrunden så blir ett jobb som ”parkstädare” eller liknande syssla ointressant. I synnerhet om sysselsättningen inte ger mer ”klirr i kassan” än vanligt aktivitetsstöd.

Åter till korgen! Jag målade och målade. Det ena skräckscenariot efter det andra rullade fram över hjärnduken. Pest och kolera på samma gång. Alltsammans i onödan som det verkar idag. Igår skickades jag av ”coachen” Liselott till AF efter att ha berättat om min operation och fysiska begränsning. Av AF skickades jag tillbaka till ”coacherna” med ett telefonnummer som jag kunde ringa om jag vill träffa min handläggare på AF. Igår kändes allt mycket snurrigt! När jag träffade Liselott idag så beslutade hon, på sittande rumpa [och vilken rumpa sen:)], att jag ska ha individuell coachning. Hon visste att jag redan har en färdig ansökan och att jag sköter mig bra på egen hand. Hon kom ihåg mig, sa hon, trots att det är tre år sedan vi sågs senast! Tydligen har jag gjort ett outplånligt intryck på henne *ler*. Kanske dags att utnyttja det outplånliga intryck jag gör på det täcka könet? *skrattar* Hm…det är kanske inte ett positivt intryck? Kanske är jag bara en "trevlig" samtalspartner? Fan också, vilka tankar man kan få

I vilket fall som helst så behöver jag inte åka in till morgondagens avslutande introduktionsdag. Först på tisdag kl. 14 ska jag vara på plats i Gävle. Då får jag också veta vem som blir min personliga coach. Coach? Vem fan införde detta ord i svenskan? Finns det inget bra svenskt ord för ”coach”?

Mina hjärnspöken överdrev konsekvenserna av "coachingen" pga. formuleringen ”tjänst inom Arbetsmarknadsenheten” i brevet som jag fick tidigare. Jag har ju ett behov av att åtminstone få diskutera vilken framtida inriktning mitt liv ska få. Nu hoppas jag att jag får en ”vettig” samtalspartner. Det här kan kanske bli bra trots allt. Leder det sedan till ett jobb – desto bättre. Den som lever får se. Det finns ingen anledning att måla fan på väggen för då står han plötsligt i farstun.

Jag är reaktionär

Gårdagens funderingar kring flytt och prylar ledde mig in på dagens tankespår. Jag kan känna mig lyrisk över skönheten hos en röd skärmaskin eller ett gult tvålågigt gasolkök från "anno dazumal". Den avskalade skönheten och den skenbara enkelheten hos en iMac kan få mitt hjärta att gå i spinn och "vill-ha-tarmen" träder i funktion. Precis som när jag såg bilderna på fåtöljen och soffan. Varför? Vad har jag för "smak" som faller för en "gammal" fyrsitsig bäddsoffa i teak och grått ylletyg? Är det så enkelt att det bara är en fråga om någon sorts känsla för gediget hantverk och teknisk kvalité hos grejerna. Kvalité som kombinerats med genomarbetad "design"? En mekanisk kvalitè som känns i handen och en formgivning som tilltalar ögat. Är det "hantverket" som gör att jag gillar "gamla" manuella kameror? Å hur hänger detta samman med min vision om en "modern" möblering i min blivande bostad? Vilken heminredningsstil är det som får mig att falla pladask?

Igår skrev jag att min smak var modern och att jag tilltalades av stilar som tog sitt avstamp i funktionalismen. Idag inser jag att jag knappast är "modern". De möbelstilar som faller mig på läppen gör att jag snarare ska betraktas som reaktionär och ej "modern" i fråga om inredningsstil.

Jag sökte på Blocket efter ett sideboard och fann ett i jakaranda samt ett i teak. Skåpet av jakaranda med sitt skiftande fanér och sina blankpolerade ytor tilltalade snickaren i mig, medan "den lille uppkäftige esteten" föll för teakskåpet med dess betydligt enklare stramare linjer och ljusare färg. Då insåg jag att jag egentligen gillar den stil som fanns i hemmet och ute i samhället när jag växte upp under femtio– och sextiotalet. Släta teak- och mahognymöbler förvandlar mig till en bakåtsträvande gamling. En reaktionär utan dragkrok, släpvagn och bärhjälp som troligtvis kommer att möblera sin bostad med diverse begagnade möbler från sextio– och sjuttiotalet och icke alls med spännande moderna och "futuristiska" möbler. Möjligtvis slinker det också med en eller annan av framtidens "antikviteter".

Funderingar

Det är förunderligt så en del tankar slår rot och biter sig fast trots att jag gör mitt bästa för att reducera deras växtkraft. Hugger jag ner ett rotskott så kommer genast två nya som får sin näring av min oförmåga att släppa tanken ifråga. Som det här med min flytt härifrån. När jag tänker på att jag ska flytta så tänker jag mig en flytt med lätt packning till en liten tvårumslägenhet med ett minimalt förråd. Och genast börjar tanken på vad jag verkligen behöver, vad som ska med och vad som får plats i mitt flyttlass uppta min hjärna. Jag vill inte flytta med en massa grejer. Men jag har ju infernaliskt svårt att avstå från de prylar och pryttlar jag samlat på mig under decennierna. Jag vill bara ha med det allra nödvändigaste så att jag kan starta en ny vardag med "nya" möbler i en ny miljö.

Nya möbler? Nja, jag tänkte mig försöka möblera mitt nya hem med "nygamla" möbler inköpta på annons eller loppmarknader. Hurudan är då min smak? Antagligen är den som baken - delad. Jag tror att min smak egentligen är "modern" med en viss förkärlek för "funkis" eller stilar som tar sitt avstamp i funkis. Men, det finns starka inslag av "nostalgi" i min smak också. Jag kan eller snarare kunde åtminstone förr bli begeistrad över allmogekulturens möbeluttryck och färger även om jag idag nog känner mig en smula mätt och "less" på den. Men nu när jag har chansen att "börja från början" tänker jag mig en framtida bostad där min smak ska slå genom med full kraft. Men detta är förstås bara i teorin. I praktiken så lär jag snegla på pris och kvalité och landa i en salig blandning av skit i olika stilar. Som vanligt alltså. Suck...

Nå hur är det nu då? Ska jag ta med mina golvlampor från 40-talet? Ska jag ta med något skrivbord över huvudtaget? Mahognyskrivbordet gillar yngste sonen också så det blir kvar. Men de andra skrivborden? Vill jag ha dem? Behöver jag verkligen så många kameror som de vilka finns i mitt "vitrinskåp" från IKEA? Ska jag ta med vitrinskåpet överhuvudtaget? Kan jag inte bara lämna alla möbler och skaffa mig nya på den plats dit jag kommer?

Böcker? Kan jag avstå från mina böcker som står i bokhyllan och samlar damm eller ligger i kartonger i förråden? Jag vet att det finns människor som kastar böcker. Det kan inte jag förmå mig att göra. En bok "lever" alltid! Märkliga tankar minsann! Om jag packar böcker i flyttkartonger blir det tungt. Alldeles för tungt att bära. Andra kartonger måste till. Å verktyg. Vilka verktyg ska med? Vilka verktyg behövs i en lägenhet?

Hushållsgrejer? Kan jag börja packa sådant som jag inte behöver dagligdags? Grejer som exvis en skärmaskin eller en hushållsassistent? Men om jag inte behöver grejerna nu är det då någon idé att packa dem i flyttkartonger? Ska jag packa dem för att jag tror att jag kanske kommer att behöva dem senare i livet? Åh jag tror jag blir fnoskig, över alla tankar som snurrar kring en massa möbler och grejer. Det gäller att finna en linje i tanken som jag kan använda mig av när jag beslutar att; detta ska med men inte detta.

Vad håller jag på med? Jag har ju inte ens en lägenhet att flytta till än!

Höst

Än är gräset och bladen gröna. Ännu en tid finns det blommande växter i gårdens vildvuxna snår. Snart är det över och marken täcks i tjocka lager av lönnarnas gula blad. Kajorna skränar när de drar förbi över gården i stora flockar. Vråken patrullerar över åkrarna i sin jakt på föda. Nötskrikan flyger fram och åter mellan ekarnas ollon och de omgivande träden. Gässens plogformationer svepte tidigare förbi på himlen i riktning mot sydost. Flugsnapparna är borta sedan länge. Svalorna och sädesärlorna har inte synts till på gården eller i luftrummet under de senaste dagarna. Måntro tranorna följer de andra i spåren snart? Hösten står för dörren. Snart står den på min tröskel. När tranorna flyttar har den definitivt tagit ett stadigt grepp om livet. Det är dags för förändring.

Ps. Kl 11.04 visade sig en ensam sädesärla på brygghusets tak. Fortfarande dröjer hösten! Ds.

Banka och slå

Nu är skärmaskinen "renoverad". Jag tog helt enkelt hammaren och knackade ut axeln ur nylonlagret. Efter några kraftfulla slag med hjälp av hammaren och en bult så for axeln. Det var korrosion som gjorde att den kärvade så förbaskat. Sedan var det bara att ta fram "Dremeln" och slipa och polera upp axeln. Nu sitter den på plats och skärmaskinen är testad på en bit Onsalakorv. Den funkar! Och korven är god.

Däremot får man inte använda hammaren på pumlor. Då går de sönder. Sverige har en förening som heter "Pumlornas vänner". Det var på tiden att pumlorna fick en egen förening.*ler*. Efter att ha konsulterat min mor och min bror, vilka inte visste vad ordet betydde, så har jag bestämt att jag antagligen snappade upp ordet under mina år i Umeå. Förmodligen var det någon lulebo eller tornedaling som spred det till mina öron. Tror jag.

Gunda

Det här blev utfallet av min shoppingresa igår. Jag styrde iväg mot Valbo stormarknad och väl där begav jag mig till Willys. Vilken chock jag fick! Willys var stängt! Hugade och hungrande kunder hänvisades till Coop Stormarknad. Jag snodde om på klacken och i mitt förvirrade tillstånd så bestämde jag mig för att inte köpa något minneskort hos Expert. Det finns ju postorder.

For till loppisen istället och såg en skärmaskin för 40 kronor som jag omedelbart bestämde mig för att köpa trots att det säkert finns billiga elektriska maskiner på marknaden. Från loppisen körde jag ut till Owe Janssons säljlager där jag köpte två par kalsonger med påtryckta älgvarningsskyltar! Ja herre du jestanes vad mycket konstigt man köper. Då mindes jag att jag hade glömt att köpa skärmaskinen! Återvände till loppmarknaden och köpte apparaten trots att den gick ovanligt trögt vilket jag tolkade som att den bara behövde rengöras och oljas in en smula. Ja ja...så man kan missta sig. Hemkommen kunde jag bara konstatera att det inte hjälpte med rengöring och inoljning. Det förefaller som om axeln där veven sitter har "skurit". På något vis gäller det att pressa ur axeln och "renovera" den. Suck. Så mycket skit man köper! Men manuell och snygg är den.

Kan kanske ge bort den till första hustrun som ett minne av det ögonblick då hon skar av sig en fingertopp på en likadan Gunda skärmaskin?