Hjärnspöken

Jag har en eminent förmåga att måla fan på väggen helt i onödan. Som igår då jag skulle infinna mig på Coachingcentret i Gävle. För min inre syn rullade bilder upp och jag såg mig själv som tvångskommenderad till arbete på briggen Gerda eller terapeutisk vedhuggning i Hemlingby. Det må vara att insatsen som görs kan betecknas som samhällsnyttig men det är en ack så trist insats. För individen dvs. mig blir det en fullständigt meningslös åtgärd eftersom den knappast leder vidare. Jag vill ha en ”utmaning”.

Utmaning? Vilket djävla utnött och slitet ord. Ett ord som det gått inflation i. Varje direktör som får sparken och får ett nytt jobb säger: ”Jag ser fram emot den nya utmaningen”. Förmodligen ser han eller hon mest fram emot ännu ett avgångsvederlag. Usch! Okej… jag vill ha en utmaning. Jag vill ha ett jobb som ger kontroll av arbetet och problem som ska lösas. Jag tror att det är för den utmaningens skull som jag ser tillbaka på jobben som ”expeditionschef” och snickare hos Olsson & Nordberg AB med en viss längtan. För dessa jobb gav mig total kontroll. Eller nästan total kontroll, över arbetets utförande och innehåll inom vissa givna ramar. Samtidigt lärde jag mig något mest hela tiden. Sett mot den bakgrunden så blir ett jobb som ”parkstädare” eller liknande syssla ointressant. I synnerhet om sysselsättningen inte ger mer ”klirr i kassan” än vanligt aktivitetsstöd.

Åter till korgen! Jag målade och målade. Det ena skräckscenariot efter det andra rullade fram över hjärnduken. Pest och kolera på samma gång. Alltsammans i onödan som det verkar idag. Igår skickades jag av ”coachen” Liselott till AF efter att ha berättat om min operation och fysiska begränsning. Av AF skickades jag tillbaka till ”coacherna” med ett telefonnummer som jag kunde ringa om jag vill träffa min handläggare på AF. Igår kändes allt mycket snurrigt! När jag träffade Liselott idag så beslutade hon, på sittande rumpa [och vilken rumpa sen:)], att jag ska ha individuell coachning. Hon visste att jag redan har en färdig ansökan och att jag sköter mig bra på egen hand. Hon kom ihåg mig, sa hon, trots att det är tre år sedan vi sågs senast! Tydligen har jag gjort ett outplånligt intryck på henne *ler*. Kanske dags att utnyttja det outplånliga intryck jag gör på det täcka könet? *skrattar* Hm…det är kanske inte ett positivt intryck? Kanske är jag bara en "trevlig" samtalspartner? Fan också, vilka tankar man kan få

I vilket fall som helst så behöver jag inte åka in till morgondagens avslutande introduktionsdag. Först på tisdag kl. 14 ska jag vara på plats i Gävle. Då får jag också veta vem som blir min personliga coach. Coach? Vem fan införde detta ord i svenskan? Finns det inget bra svenskt ord för ”coach”?

Mina hjärnspöken överdrev konsekvenserna av "coachingen" pga. formuleringen ”tjänst inom Arbetsmarknadsenheten” i brevet som jag fick tidigare. Jag har ju ett behov av att åtminstone få diskutera vilken framtida inriktning mitt liv ska få. Nu hoppas jag att jag får en ”vettig” samtalspartner. Det här kan kanske bli bra trots allt. Leder det sedan till ett jobb – desto bättre. Den som lever får se. Det finns ingen anledning att måla fan på väggen för då står han plötsligt i farstun.