den 17 september 2007

Åh… herre du min skapare! Skulle ringa för att göra en felanmälan dvs. jag trodde att jag skulle kunna få tala med en människa och inte en ”röstrobot” för att berätta vari felet bestod. ”I syfte att förbättra vår kundservice så i spelas en del samtal in i studiesyfte. Du placeras nu i kö. Väntetiden beräknas till 23 minuter”, sa roboten. 23 minuters väntan i en mobiltelefon! Jag misstänker att Felia tar betalt för varenda minut i telefonkön. Det blev ett mycket kort samtal. Aldrig i livet att jag betalar svinigt med pengar för att få vänta i en telefonkö. Verkar vara utsiktslöst att göra en felanmälan. Vill de verkligen föbättra sin kundservice så tycker jag att de ska börja med telefonkön! Det var bättre förr!

Eftermiddag
Nu har jag träffat min ”kusk”. En ung och ganska trevlig man. En f.d. behandlingsassistent som kanske rentav var yngre än min äldste son? Han verkade mycket intresserad av veta hur livet förändras genom en ”dödsdom” och om min syn på livet förändrats efter canceroperationen. Jag sa som sanningen är att jag inte vet om min syn på livet i stort förändrats, men att jag kanske tar lite lättare på livet nu för tiden. Lite mer med en ”klackspark” så att säga. Då visade det sig att han hade ”släkt” som drabbats av ”svår sjukdom” och att det förändrat synen på livet hos den drabbade. Vissa saker i livet känns inte lika viktiga som förr. That’s life.

Efter en timmes samtalande kring framtid och arbete, kom vi fram till att vi ska träffas igen om en vecka. Till dess ska jag utnyttja mina ”lokala kontakter” för att pejla in läget på arbetsmarknaden i Vännäs. Det gäller att vaska fram tänkbara arbetsgivare som jag kan terrorisera med en ”öppen ansökan”. Det gäller att göra sig omöjlig redan från början.