...en fågel skulle jag sväva högt i det blå...och slå mig en duva eller två. Det var nog vad höken eller vråken hade gjort tidigt i morse. Ett fågeltjatter utan dess like hördes när jag öppnade dörren. Korparna kraxade och flög upp från åkern där grå och vita fjädrar låg utspridda bland det slagna höet. Jag brydde mig inte om att gå ut i det våta gräset för att se närmare på resterna utan bannade istället min vana att naken stiga ut i arla morgonstund.
Varför ska det vara så svårt att låta kameran följa med ut nar jag väl fattat belutet att uppsöka min morgonhörna? Vanans makt är stor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar