No news is good news

De senaste dagarna har jag ockuperat mitt sinne med tankar kring massakern i Blacksburg. Här har jag gått omkring och oroat mig, samt förmanat sonen till försiktighet, innan han åker till USA. Veckan efter att han kom till Virginia Tech i Blacksburg händer detta fruktansvärda och till synes helt oförklarliga vansinnesdåd. Vad hade mina förmaningar hjälpt om vettvillingen slagit till en vecka tidigare? Blotta tanken därpå får mig att önska sonen hem igen. Nu är han ju inte i Blacksburg utan i New York eller kanske redan hemma i Stockholm? Hur ska jag veta? Han hör inte av sig. Varken till mig eller sin mor. De barna, de barna. Har de ingen tanke på att vi är nyfikna på hur de har det, ”over there” eller annorstädes, när de är ute ”på vift”?

Har också fått en fråga om jag är intresserad av en lägenhet i Vännäs. Helt plötsligt ställs saker och ting på sin spets. Visst, jag ska flytta. Samtidigt känns det svårt att lämna huset och flytta så långt från den yngste sonen. Undrar lite hur vår relation utvecklas om jag ”drar iväg” så pass långt norrut? Som det är idag så är han här ungefär varannan vecka och har deklarerat att han vill vara här under sommarlovet. Precis som förra sommaren alltså. Det är "trivsamt” när pojkarna är här. Samtidigt känns det som om det är dags att försöka få till ”ett nytt liv” eller att försöka ”börja på ny kula”. Så varför inte ge Vännäs en chans? Det ska väl vara det här med tanken på de långa fimbulvintrarna som kan avskräcka då.