437 kilometer

Det blev ingen femtiomilatripp igår. Det blev ”bara” en resa på 437 kilometer från ”dörr till dörr”. Eftersom jag gärna ville veta vilken väg som var den kortaste till Köping så bestämde jag mig för att genomföra en strikt vetenskaplig undersökning.*ler* Nollställde trippmätaren innan jag körde från gården och körde den ”norra” vägen över Storvik – Avesta - Fagersta och Kolsva ner till Köping. När jag parkerade bilen i Köping så visade mätaren 225 km. Körtiden blev 2 tim 30 minuter. Detta ger en snitthastighet på 90 km/tim.

Samtidigt som jag reste i nuet till min mor, så reste jag också i minnet genom det förflutna. Såg som hastigast de ställen i Färna där jag rörde mig för 45 år sedan. Noterade att fortfarande fanns festplatsen kvar. Den såg t.o.m välhållen ut. Den lilla kiosken hade växt och där serverades nu pizza och kebab. Sommarstugan som mina föräldrar hyrde vid Långsvan var borta men logen och minnena av fisketurer och bad fanns kvar. I Bernshammar fanns det förr två bensinmackar. Idag finns ingen. Konsumbutiken har förvandlats till café och i Gisslarbo var ”glasskiosken” stängd. Tomma fönsterrutor och några blekta oläsliga löpsedlar och vittrande skyltar, var vad som visade att här fanns det en gång ett vattenhål på resan till stugan. Detta kallas för utveckling. Notabelt var också att i Kolsva finns ingen rondell! Anmärkningsvärt i en tid då varje liten håla med självaktning ska ha åtminstone en rondell. Ingen rondell, alltså ingen rondellhund heller!

Besöket hos min mor blev helt okej. Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till henne men det har blivit lättare och lättare att träffa henne med åren. Kanske på grund av att jag med stigande ålder har blivit mer överseende och förlikat mig med de uppfostringsmetoder som gällde under femtiotalet? Det som varit har varit och går inte att göra ogjort i efterhand. Jag var kanske ett ovanligt styvnackat och rebelliskt barn? Vad vet jag.

Vandrade runt en stund på Köpings gator tillsammans med min yngste bror. Vi såg de förändringar som skett och återkallade i minnet vilka affärer som legat vart. Stadshotellet är borta men CH, som jag var flitig gäst hos, finns kvar. Kanske under nytt namn men platsen är densamma. Sedan gjorde vi en liten rundtur genom gamla och nytillkomna stadsdelar. Nya delar av staden som jag inte ens visste fanns och där jag aldrig varit. Men vart tog alla klasskamrater, bekanta och vänner vägen? Vilka livsöden fick de?

Hem körde jag den ”södra” vägen genom Västerås – Sala – Gysinge och Gävle. När jag parkerade på gården så hade jag kört 212 km på 2 tim 15 min viket ger en snitthastighet på 94 km/tim. Den södra vägen är inte bara något kortare. Den gick också något snabbare att köra. Det förvånade mig, men vägarna är bättre och det är mindre med hastighetsbegränsningar efter den "södra" sträckningen. Det gick bra att köra bil och det är gott att veta att jag klarar av längre bilresor.