16 juli 2008

Persona non grata 2

Jag har läst och begrundat gårdagens kommentarer. Jag förundrades mycket. Hade jag verkligen framställt mig som så deprimerad över sakernas tillstånd, att min postning framkallade alla dessa vänliga, deltagande och uppmuntrande kommentarer? Jag förundrades samtidigt som jag fascinerades, och bestämde att så många som möjligt skulle få kommentera och att jag skulle försöka besvara alla kommentarer senare på kvällen. Nu blev det inte riktigt så, av orsaker som jag inte ska ta upp här, men idag känner jag att jag kanske behöver klargöra vissa saker.

Bakgrunden till min postning igår var, att när jag lyssnade på ”sommarprogrammet” så listade jag de punkter som kommit att verka ”hopplösa” i mitt liv. Jag tyckte jag kunde se tre saker där ”hoppet” övergivit mig under de senaste åren. Tre saker i det förflutna där ingenting blivit som jag tänkt. Eller saker där jag tycker mig se att jag saknat eller saknar inflytande över min egen situation. I takt med att jag tänkte och skrev om ”kärlek”, bostad och arbete så inträffar detta – tror jag - att min hjärna bestämmer sig för att framkalla en känsloförändring hos mig. Hjärnan framkallar en dipp och jag blir ”låg”. En förändring som leder till det avslutande stycket.

När jag läser genom det stycket, så tror jag att det är detta om svulsten och varbölden, som fått människor att reagera och kommentera. Stycket framställer mig som ”deprimerad” och ”under isen” tycker jag, trots att detta inte var min avsikt. Men visst. Som jag skrev ovan så hade hjärnan framkallat känslor. Jag var ”låg” under skrivandet och en stund efteråt. Däremot så tycker jag att andemeningen, tankarna om svulsten och varbölden, är riktiga. D v s jag tror att exempelvis förändringar i arbetssituationen påverkar och leder till förändringar på alla andra områden i vårt liv. Därför kommer ”hopplösheten” med tiden att sprida sig, infektera och påverka vardagen i stort likväl som i smått om vi inte återfår ”hoppet”.

Inte vet jag om saker och ting blev så mycket klarare. Det dunkelt tänkta är det dunkelt skrivna. Eller är det tvärtom?

Dags för kaffe för att muntra upp det grå luddet mellan öronen. Får se om det hjälper? Sedan måste jag ta itu med alla kommentarer...puh.

8 kommentarer:

Rutan sa...

Det är precis som du beskriver det, både i del ett och två. Att man måste ha hoppet - försvinner det i en del påverkas de andra också för man blir så utmattad av att inte kunna påverka. Det är ju mitt liv och jag vill bestämma själv!

Ulf sa...

rutan;
Jo jag vill också kunna bestämma själv men vissa saker kan jag inte påverka just för tillfället så då försöker jag strunta i dem och koncentrera mig på annat. Men det är inte lätt alla gånger.

Flavia sa...

man måste man måste man måste
--fokusera på de bra sakerna i livet..
eller det finns en teori:
- om man tillåter sej att deppaihop ibland..så gör hjärnan 'motstånd' mot deppet..och då så får man en höjning av humöret..
asch krångligt..
varför plev man inte pyskolog..eller.. eller teraputt
F ej anonym

Christel sa...

Men ändå...va skönt att människor bryr sig, eller hur?

liberum-weto sa...

För att vara en persona non grata var responsen förvånadsvärt hög.
Om du nu inte får ta dig en ny kvinna - för andra kvinnor - så kan du ju hugga tag i ett rejält bak och sätta den i jäsning.
Jo - i Kina högaktas de gamla som med sina skavanker påvisar att av livet har de uppnått vishet eller visshet åtminstone, om livets alla sidor.

Ulf sa...

flavia;
ja hjärnan är märklig :-)Det gäller bara att kontrollen över den :-)

Ulf sa...

christel;
visst är det skönt! :-)

Ulf sa...

liberum-weto;
Jo det är nog dags för ett bak :-) Brödet är på strax slut.