Morgan* is sad today. Hela morgonen har jag haft en hemsk känsla av att vad jag gör är orätt. Inte orätt mot mig utan orätt mot sonen. Upprinnelsen var ett SMS igår kväll. Ett SMS som påminde mig om att detta med att flytta inte bara är en fråga om mitt eget välbefinnande. Jag har har också som förälder en skyldighet att finnas "till hands" när det så krävs. Om så bara för att tillförsäkra sonen tillsyn, mat och husrum under moderns tjänsteresor.
Om inte jag finns där. Vem finns då där för en 15-årig son?
* jag tror att den gamla engelska 60-tals filmen hette "Morgan, hur galen som helst" på svenska. En film om konst och om vad olycklig kärlek kan leda till. Klart sevärd. I varje fall är det en film jag minns och skulle vilja se om.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Du kan väl också resa...ner till honom om det skulle behövas....
Retstickan
Det är nog så att din son bara har en pappa.
Klart du ska finnas till för honom om det så är bara med husrum, käk, el och lite tjat :-) det är ju sånt vi föräldrar är till för. Men snart är dom stora och då får vi hoppa och leka bäst vi vill.
Magkänslan säger vad som är rätt att göra...*vet* Lyssna på den så blir det bra till slut!
*österbottniskan*
Skicka en kommentar