Det har gått bättre än jag trodde. Redan i morse kände jag att det var annorlunda denna gång. Tidigare har det alltid tagit två á tre dagar innan jag vant mig vid tystnaden och tomheten i huset. Saknaden efter "sällskapet" har stundtals känts stor. Men icke denna gång. Kan det beror på att huset varit fyllt med barn, både egna och andras, mest hela sommaren? Det är faktiskt med en lättnadens suck som jag inser att jag äntligen får vara ensam och rå mig själv en tid. Med andra ord så känns det skönt att vara ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar