Internet och lögner

En av mina vänner från Internet som finns på en kontaktsajt, har drabbats av en synnerligen obehaglig korrespondens med en vilt främmande man. D v s hon har undanbett sig all kontakt men han fortsätter att skriva. Han säger sig vilja ha ett seriöst och lagligt samtal med henne för att få veta vad hon har emot honom. Tonen i hans meddelanden har ett drag av återhållen ilska över att han fått ett ”nej” och ”ratats”. Han ska minsann spana efter henne när han besöker staden där hon bor för ett samtal med henne.

I likhet med de allra flesta människor som finns på olika ”dejtingsajter” är hon ärlig och uppriktig så långt det är möjligt. Men konsekvensen av det bemötande de ärliga människorna får av ett fåtal individer, blir att de tvingas att ”ljuga” en smula, ta bort foton och lägga ut rökridåer. Allt för att göra det svårare för ”knäppgökarna” att spåra upp dem.

Vi ”seriösa” kontaktsökande tvingas – åtminstone inledningsvis – att ljuga en smula för att skydda oss och våra anhöriga. Det blir accepterat att dölja ”sanningen” en smula. Därmed riskerar vi kanske att spä på den uppfattning som säger att på nätet finns det bara skojare och bedragare som seglar under falsk flagg. Och att det är accepterat. Vad annat än att ”ljuga” en smula kan man göra för att skydda sig mot dem man inte vill ha kontakt med?

Med Internets hjälp har jag mejlat med människor jag aldrig skulle ha skrivit till i vanliga fall. Jag har diskuterat ämnen som aldrig skulle ha dykt upp i ett vanligt samtal öga mot öga. Jag har träffat människor som jag aldrig skulle ha ”dejtat” i vanliga fall. Det har varit givande för mig som person inbillar jag mig. Jag tycker det vore en trist utveckling, om ”dejtingsajterna” tas över av ”knäppskallar” som inte har alla hästar hemma, som en annan vän skulle ha uttryckt det. Än värre blir det när de lösa hästarna dyker upp IRL.