För vilken gång i ordningen denna sommar som jag greppat glasburken och plastbiten för att fånga in och rädda en "mumla" vet jag inte. Men det är många. De kommer inflygande genom de öppna fönstren och sedan hittar de mycket sympatiska humlorna inte ut. Då griper humleräddaren i mig in. Föser in dem i glasburken och släpper ut dem i det fria. Det är en handling som glädjer mig för humlor i trädgården lär vara ett tecken på en frisk miljö.
Annat är det med getingar. Dessa avskyvärda giftsprutande mördarmonster som också kommer in genom fönstren. Sedan flyger de runt runt i rummen på jakt efter någon att sticka sin dödliga gadd i. Gudskelov så slutar det oftast med att de sätter sig utröttade och irriterade på fönsterrutan. Är jag då i närheten så är det det sista de gör i livet. Det börjar bli en liten prydlig hög med getingar i ena salsfönstret. Dessutom ligger det ett par getingar på golvet under ett annat fönster. Må den Allsmäktige utrota getingarna från mitt hus och tomt! Men spara humlorna!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Undrar vad det beror på att humlor har en förkärlek till mig?? De flyger surrande omkring mig och jag springer, hoppar, viftar, skriker...till en viss åskådares stora förnöjelse. Skrattandet försöker han få förlåtelse för, genom att påstå att jag påminner om en ros....hmmm...skulle vara taggarna i så fall!
Österbottniskan
De är väl nyfikna? De undrar säkert vad det är för dåre som hoppar, springer och skriker :-) Humlor är snälla och ofarliga. Fortsätt hoppa och skrik du. Det roar andra! :-)
Skicka en kommentar