Tio dygn

Operationen gick utmärkt enligt Rasmussen. Den var som hämtad ur en lärobok i anatomi påstod han. Rasmussen har avlägsnat tolvfingertarmen, de yttre gallgångarna och det s.k. huvudet på bukspottskörteln. Han kunde inte se eller känna någon tumör i bukspottkörtelns huvud utan tyckte att det mesta tydde på en kronisk inflammation. Vävnadsproverna skickades till patologen för undersökning i mikroskop. Vidare konstaterade han att det inte var något fel på min lever. Ingen inflammation i levern alltså! Därefter drog han upp en slinga av tunntarmen, sydde fast bukspottkörtel och galla i tunntarmen och fäste den i magsäcken, varpå buken förslöts med trettio häftklamrar (agraffer). Jag var piercad från ena sidan av buken till den andra!

Tio dygn tillbringade jag på sjukhuset. Dygn då jag levde med slangar in i och ut ur kroppen. Som mest hade jag sex slangar anslutna samt EKG. När jag kom ur sängen och blev rörligare så släpade jag omkring på en ställning med fem hjul och sex påsar ut till rökkuren. Då hade jag en sond från magsäcken genom näsan, kisskateter, dränage från bukhålan, näringslösning i en ven i halsen, dropp i armen och en bedövningspump som pumpade in smärtstillande läkemedel i ryggmärgen. Det fungerade att ta hissen ner nio våningar och dra med ställningen över vändplanen till kuren utanför entrén. Rökare kommer fortare ur sängen än icke-rökare, påstod Rasmussen. Jag misstänker starkt att ytterligare en orsak var min rumskamrat. Han låg i sängen hela dagarna, trots att han var fullt rörlig och bläddrade fram olika sportkanaler på TV-n i rummet. Det var sport från morgon till kväll. Med tiden blev det tjatigt. Dessutom så föreföll han vara hörselskadad, för jag kunde stå ute i korridoren och höra sportkommentatorerna utan några som helst problem trots dubbla dörrar in till rummet. Vissa patienter borde utrustas med hörlurar till TV-n. Andra med hörselskydd.

Hemresan fredagen den 9 februari blev en smärre pärs. Den företogs i en buss utan värme och väl framme vid Gävle sjukhus fick jag vänta i nära 45 minuter på taxin som skulle köra mig hem. Väntan frestar på när buken smärtar mest hela tiden. Väl hemkommen insåg jag att jag antagligen åkt hem alldeles för tidigt. Jag tog ett par Citodon och somnade.