11 november 2007

Livet har sorgkant

Jag känner ingen glädje längre. Inte så att jag går omkring, deppar och hänger med huvudet. I varje fall inte hela tiden. Nej, det är något annat. Det är som om mitt dagliga liv levs med en ständigt närvarande inneboende sorg. Livet har helt enkelt blivit mycket allvarligare än tidigare och dagarna har fått en knappt förnimbar sorgkant. Ju mer jag funderar på saken så tycker jag mig se att det hänger samman med det senaste årets händelser. Livet blir aldrig mer detsamma som före operationen. Det har blivit ändligt och kort i mina ögon. Statistiskt sett så har jag kanske femton år kvar att leva. Femton år är kort tid och gripbart. Min yngste son är femton år gammal och när jag tänker tillbaka kan jag tycka att åren rusat fram. Åren går fort och de går bara fortare och fortare ju närmare döden jag kommer.

10 kommentarer:

Bagarberta sa...

Du behöver få en injektion av livsglädje och inspiration annars blir de här åren inge kuliga för dig.

Lite nya intryck skulle inte sitta fel. Kanske gå en kurs i nått eller göra en insats nånstans.

Kultur och massage och sånt är ju också kanon men dyrt. Jomen nu vet jag. Bli publikvärd på va har ni för nått där du bor? eller närmaste ställe. Teater och musikställe i Gävle eller? Då får man gratis se och lyssna på en massa saker bara genom att lotsa folk till sin plats och så.

Hoppas att du får må lite bra, tungt har det varit tillräckligt nu.

Anonym sa...

Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem att bygga bo i ditt hår!

*Österbottniskan*

Anonym sa...

Jadu Ulf det är ju inget konstigt med det egentligen. En helt normal reaktion som oftast kommer förr eller senare när man varit med om svåra saker. Men när den perioden gått över så brukar det vända åt andra hållet om det är någon tröst?

Själv är jag tvärtom. Sjukt levendsglad och mycket antagligen för det svåra jag gått igenom i livet. Men vi är alla olika och reagerar på olika sätt. Har träffat många människor som känner som dig och du är inte ensam.

Men om du inte orkar gå igenom det ensam så be att få prata med någon. Det finns mycket hjälp att få om det håller i sig för länge och du känner att du vill det.

*varm kram*

Nina

Kontext sa...

Och jag tänker så här:

Genom att du erkänner och beskriver känslan, så bearbetar du.

Om du fastnar i det sorgkantade länge, då kan hjälp behövas.

Och livet består av allehanda tillstånd, även sorgkantade.

Anonym sa...

Bara här och ger dig en kram. Kände för det..

Nina *ler*

Kontext sa...

Idag är det den 16 november. 5 dagar utan en Vildhund på nätet. Var är du?

Finns det fler som undrar - eller någon som kan lugna mig? Skriv i så fall kommentar här - jag går in och kollar då och då.

Ulf sa...

Till alla. Tack!:-) Allt är väl med mig.

Ia sa...

Tapper du är människa. Undrar vad det är för operation... men vill inte fråga. Kan inte statistiken ljuga? *hoppas*

Ia sa...

Nu såg jag.

Ulf sa...

Ia
Whipples operation brukar den kallas - om du vill googla :-)