Morgontankar

På skrivbordet ligger en liten lapp. en lapp med ett telefonnummer på. Ett nummer som jag har föresatt mig att ringa nu på förmiddagen. Det är med en vis bävan jag ser på lappen för jag vet inte vad jag ska fråga om. Visst vet jag men ändå står hjärnan still och hjärtat är oroligt. Tänk om samtalet slutar med att jag säger: "Jag intresserad och kommer upp för att se på lägenheten"? Då är första steget taget. Jag ska ju flytta så vad är det för konstigt med det? Det kan inte hjälpas. Jag är orolig inför steget. Rädslan inför förändring och kanske än mer för att förändringen ska visa sig vara "av ondo". Men steget är nödvändigt.

Det är nu mer än tjugo år sedan jag flyttade från Umeå till Gävle. Då var det en flyttfirma som packade och flyttade åt oss. Jag har glömt bort hur man tänker, hur man gör och det bekymrar mig. Känner mig handikappad. Var hyr man bil och hur går det till? Helst av allt skulle jag vilja ha en släpvagn som jag enkelt kopplar till en bil och kör lass efter lass med när det är packat och andan faller på. Precis som när vi flyttade från lägenheten till huset för tjugo år sedan. Tycker inte om att vara beroende av andra eller att leja bort arbete eller att be andra om hjälp. Gäller även sådant som bärhjälp, hus– eller bilreparationer.

Det är bekvämt att be om hjälp, ringa en elektriker eller att lämna en bil till en verkstad men jag avskyr det. Varför? Jag vet faktiskt inte. Är det för att jag inte vill hamna i känslomässig "beroendeställning" gentemot de vänliga männniskor som osjälviskt ställer upp och hjälper mig? Jag vill känna mig fri och veta att jag klarar av att fixa mina egna angelägenheter. Bilar och flytt såväl som elektriska installationer. Själv är bästa dräng syndromet? Ibland tänker jag för mycket. *suck* Eller är jag bara trött och seg idag?