Igår gick jag till sängs klockan halv tio. Vaknade halv fyra i morse och var tvungen att gå på toaletten. Diarré! Somnade i alla fall om och vaknade halv åtta. Trots att jag sovit så länge så känns kroppen trött och tung. Den har inte vaknat än.
Jag vet att vägen ut går via ett jobb men var finna ett? Innerst inne är jag övertygad om att jag aldrig mer kommer att finna ett "riktigt" jobb. Jag kommer förmodligen att pendla mellan arbetslöshet och tillfälliga anställningar samt arbetsmarknadsåtgärder, resten av mitt liv fram till pensionen. Vad hjälper det att jag är "nästan gratis" arbetskraft? Ser mig ingen väg ut och bort härifrån. Inte blev det grå morgonhumöret bättre av att läsa nedanstående pressnotis från Amnesty till morgonkaffet.
"Steningen av Ja'far Kiani är en avskyvärd handling, säger Amnesty i ett uttalande på måndagen och kräver att avrättningen av hans medåtalade inte verkställs.
Trots starka protester från människorättsorganisationer och flera utländska regeringar stenades Ja'far Kiani till döds den 5 juli. Han dömdes till döden tillsammans med Mokarrameh Ebrahimi för elva år sedan för att de hade haft en utomäktenskaplig förbindelse och avrättningen var ursprungligen planerad att verkställas offentligt den 17 juni, men provinsens högste domare ingrep då och beordrade att avrättningen skulle stoppas.
Ja'far Kiani och Mokarrameh Ebrahimi har suttit i fängelse i Choubin i Takestan i västra Iran i elva år. Parets två barn uppges befinna sig i fängelset tillsammans med modern. Efter avrättningen av Ja'far Kiani finns det nu stor tisk för att även Mokarrameh Ebrahimi kommer att stenas till döds.
Omvärldens protester mot att Iran verkställer steningsdomar har varit mycket starka under flera år. I december 2002 infördes ett tillfälligt stopp mot stening och ett lagförslag om att förbjuda stening överlämnades till Irans högste ledare Ayatolla Khamenei, något beslut har dock inte fattats. Den 21 november 2006 förnekade den dåvarande justitieminister i Iran, Jamal Karimi-Rad att steningar förekom i Iran, detta trots att två personer hade stenats till döds i maj 2006. Enligt Amnestys uppgifter sitter idag minst sju kvinnor och en man i iranska fängelser, dömda till döden genom stening.
Amnesty motsätter sig dödsstraff i alla fall, det är ett grymt , omänskligt och förnedrande straff. Att avrätta någon genom stening är särskilt grymt. och särskilt avsett för att orsaka så mycket lidande som möjligt. Fången grävs ner till midjan, om det är en man, och till brösthöjd om det är en kvinna. Stenarna som används ska vara "lagom" stora så att processens blir utdragen och inte dödar omedelbart."
Jag kännner mig nedstämd och modstulen idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Men nå så fruktansvärt man blir verkligen ledsen och nedstämd. Helt sjukt. Hur kan man försvara såna straff?
Ryser...Människans grymmhet är ofattbar, är det på detta sätt kärlek belönas i dessa länder..har för mig att det står i bibeln om guds gränslösa kärlek...
och vem tänker på barnen de har bott 11 år i fängelse...och så avrättas föräldrarna...mitt hjärta blöder för dem..
Retstickan
Jag tycker också det är fruktansvärt. Människans liv ska vara okränkbart. Men bara en tanke. Vi har lätt att döma andra. Det är inte så länge sedan hor bestraffades med döden i det här landet. Det är inte länge sedan kroppar rådbråkades, styckades och lades på stegel och hjul. En Gudi behaglig gärning och androm till varnagel. Ibland känns civilisationens fernissa väldigt tunn.
Skicka en kommentar