02 juli 2007

Löftenas land – The Killing Floor

Igår kväll var det dags för ännu ett avsnitt i serien "Löftenas land". Fem miljoner svarta kom från bomullsfälten i sydstaterna med en dröm om ett nytt liv. De reste från Mississippi och Alabama med drömmen om ett människovärdigt liv i "The Promised Land".

En redan framgångsrik Chester Arthur Burnett – Howling Wolf – kom farande till Chicago i en splitterny bil, med 4.000 dollar och ett skivkontrakt på fickan. Han var definitivt ett undantag.

Majoriteten kom med tåg eller buss. Florida Denton klev av bussen med 10 cent i skon och inget i fickorna. Jobb fanns det alltid. Särskilt för dem som kom från Mississippi. Om inte annat så fanns det alltid jobb i tvätterier eller på slakthusens "Killing Floor".

Killing Floor

I should'a quit you, long time ago
I should'a quit you, baby, long time ago
I should'a quit you, and went on to Mexico

If I ha'da followed, my first mind
If I ha'da followed, my first mind
I'd'a been gone, since my second time

I should'a went on, when my friend come from Mexico at me
I should'a went on, when my friend come from Mexico at me
I was foolin' with ya baby, I let ya put me on the killin' floor

Lord knows, I should'a been gone
Lord knows, I should'a been gone
And I wouldn't've been here, down on the killin' floor

by Chester Burnett a.k.a. Howlin' Wolf

De migrerande svarta som kom till friheten i Chicago upptäckte efter några år, att de hade jobb och tjänade pengar, men de var instängda i ett getto – South Side Chicago – där livet t.o.m. var farligare än i det öppet rasistiska Alabama. De bodde som råttor i fallfärdiga ruckliga hyreshus söder om 63rd Street utan möjlighet att flytta. Försökte de flytta så utsattes de för förföjelse av sina vita "grannar". En äldre vit kvinna berättade att åsynen av "negroes" i området gjorde henne yr och illamående. 1960 var Chicago den mest segregerade staden i USA och medborgarrättsrörelsen spirade i staden.

Jag har ofta funderat på om det skapats "bra bluesmusik" efter ca 1960. Musik med "nerv" och artistens personliga uttryck. Musik som inte bara är en inlärd upprepning av andras blues. Givetvis är det så, att med förändringar i samhället så förändras också musiken och dess innehåll. Men den tanken får bli föremål för en egen "grubbla" någon gång i framtiden.

Inga kommentarer: