Jag har läst och begrundat gårdagens kommentarer. Jag förundrades mycket. Hade jag verkligen framställt mig som så deprimerad över sakernas tillstånd, att min postning framkallade alla dessa vänliga, deltagande och uppmuntrande kommentarer? Jag förundrades samtidigt som jag fascinerades, och bestämde att så många som möjligt skulle få kommentera och att jag skulle försöka besvara alla kommentarer senare på kvällen. Nu blev det inte riktigt så, av orsaker som jag inte ska ta upp här, men idag känner jag att jag kanske behöver klargöra vissa saker.
Bakgrunden till min postning igår var, att när jag lyssnade på ”sommarprogrammet” så listade jag de punkter som kommit att verka ”hopplösa” i mitt liv. Jag tyckte jag kunde se tre saker där ”hoppet” övergivit mig under de senaste åren. Tre saker i det förflutna där ingenting blivit som jag tänkt. Eller saker där jag tycker mig se att jag saknat eller saknar inflytande över min egen situation. I takt med att jag tänkte och skrev om ”kärlek”, bostad och arbete så inträffar detta – tror jag - att min hjärna bestämmer sig för att framkalla en känsloförändring hos mig. Hjärnan framkallar en dipp och jag blir ”låg”. En förändring som leder till det avslutande stycket.
När jag läser genom det stycket, så tror jag att det är detta om svulsten och varbölden, som fått människor att reagera och kommentera. Stycket framställer mig som ”deprimerad” och ”under isen” tycker jag, trots att detta inte var min avsikt. Men visst. Som jag skrev ovan så hade hjärnan framkallat känslor. Jag var ”låg” under skrivandet och en stund efteråt. Däremot så tycker jag att andemeningen, tankarna om svulsten och varbölden, är riktiga. D v s jag tror att exempelvis förändringar i arbetssituationen påverkar och leder till förändringar på alla andra områden i vårt liv. Därför kommer ”hopplösheten” med tiden att sprida sig, infektera och påverka vardagen i stort likväl som i smått om vi inte återfår ”hoppet”.
Inte vet jag om saker och ting blev så mycket klarare. Det dunkelt tänkta är det dunkelt skrivna. Eller är det tvärtom?
Dags för kaffe för att muntra upp det grå luddet mellan öronen. Får se om det hjälper? Sedan måste jag ta itu med alla kommentarer...puh.





































